Nu är jag i Beijing och det är sista stoppet på min Kina-resa. Det var också första stoppet på min Kina-resa för 16 år sedan. Förbjudna staden och Himmelska fridens torg som är stadens mitt är sig lika, annars ser allt annorlunda ut. Flotta fasader, höga hyreshus och kontor som ser ut som i USA, nytt tunnelbanesystem, shoppingator, köpcentrum, lyxetablissemang av alla slag, människor klädda precis som vi och finare med mobiltelefoner i högsta hugg. En oerhörd puls.

   En del klassiska moppe-taxis ser man fortfarande mitt i det nya Beijing

Jag kommer ihåg att jag och H-J som jag reste med första gången hyrde cyklar och sakta tog oss fram med i staden. Det skulle jag inte våga i dagens enorma trafik. Det är faktiskt så svåra trafikproblem nu att alla fordon har en dag i veckan då de inte får köra i centrum. Måndagar registreringsnummer som slutar med 0 och 1. Tisdagar 2 och 3 och så vidare.

Det är mycket som är bra och fint, men det är också förändringar som gör det lite mindre kul att vara turist, i min smak i alla fall. Dels är både restauranger och affärer nästan samma som i vilken stad som helst i Europa och Nord-Amerika. Dels är det en fruktansvärd trängsel överallt. Horder av turistgrupper och försäljare både på gatan och i affärer som är tjatigare och fullt i klass med egyptiska och thailändska kollegor i visnings- och prut-tekniker. Och massor av lurendrejare som ska locka med en på thé-provningar, konstvisningar, massage, träna engelska, sightseeing och gud vet vad.  

Jag besökte Förbjudna staden förra gången, men ville se det igen. Det var som sagt sig likt och lika imponerade. Jag är ju själv en del av problemet, men det var inte lika njutbart med tusentals turister som faktiskt även i detta kanske världens största palats ofta skapade trängsel och hade guider som skrek i megafoner. 

Den Förbjudna staden är stor som en stad, men är egentligen kejsarens palats. Det byggdes på 1400-talet under Ming-dynastin, men har förändrats i omgångar. Totalt nästan 9000 byggnader omgärdade av en mur och en vallgrav. Benämningen "förbjudna" kommer sig av att hela området var förbjudet för vanligt folk. Palatsområdet är sedan indelat i avdelningar med enorma portar och hallar för varje del. Hela det enorma kejserliga riket styrdes härifrån under 500 år, så självklart fick officiella besökare komma in och alla kejsarens ämbetmän och hov fanns här. Men det var noga reglerat till vilken avdelning vilka fick komma. Ju längre in, desto mer förbjudet. Längst in fick bara kejsaren, hans familj, konkubiner och personliga tjänare, som ofta var eunucker, vara. 

Efter palats-besöket skulle jag shoppa loss, kanske ett par jeans till och lite presenter. Men när jag ska göra mitt sista uttag i bankomaten så är det ett spegelvänt tangentbord för koden. Jag har bra bildminne och uselt sifferminne. Jag kommer alltså ihåg hur jag ska slå, inte lika säker på vad. Det verkar dock gå bra och jag tar ut en tusing, men automaten vill att jag ska verifiera koden, vilket jag gör. Då svarar den med att svälja kortet. Kul! Som tur är har jag några tior kvar och kan ta mig tillbaka med tunnelbanan. Har några reservsedlar i dollar och kronor som jag ska växla så jag klarar taxin till flygplatsen i morgon. Men sluthandlat är det, kanske minskar risken för övervikt i bagaget....

Detta blir förmodligen min sista blogg om inget dramatiskt inträffar. I alla fall från denna resan. Det har varit en annorlunda och fantastisk resa och en väldigt rolig del har faktiskt varit att blogga. Jag tar alltid mycket bilder, älskar att vara nyfiken och ta reda på lite mer, iaktar och funderar när jag reser. Och istället för att samla ihop allt efteråt, vilket inte känns lika kul det ibland inte blir tid till, så var det här ett kanonroligt sätt att göra det direkt på. Och dubbelt roligt att så många läst och lämnat så kul och positiva kommentarer. Det är väl precis som om man målar, sjunger, stickar eller vad man nu gör. Det är roligt att pyssla med bara för egen del, men mycket roligare om någon tar del av det man gjort och uppskattar det. Så jag hoppas och tror att det blir som Morbror Göran sa i sin sista kommentar, det får bli en ny resa och mer bloggande!

Det var väl på sätt och vis bra att det blev en lite usel näst sista dag med trängsel, tröttsamma försäljare, lurendrejare och förlorat visa-kort. Nu längtar jag verkligen hem till familj, vänner och kollegor, huset och trädgården, svensk mat, golf och hav och vår, även om jag hört att den är lite trög. Bra för mig, då har jag inte missat så mycket. Så även om mungiporna var neråt i går kväll, så slutar de uppåt!

 Så minns jag kina, med ett leende.  Kinesisk korv - luktar kattmat!

Stort tack och tjingeling fån Beijing - vi ses snart!   

Mitt besök på Huang shan - gula berget - börjar och slutar dåligt men blir en av mina mest minnesvärda resupplevelser någonsin! Alla dystra väderprognoser stämmer. Regnet strilar mot rutorna på taxi, buss och bergslift på väg upp för berget. 

   Bokstavligen rakt in i dimman...

Man går verkligen i molnen uppe på toppen. Förvisso spännande och lite läskigt att leta sig fram på gångar och trappor som på ett obegripligt vis fästs, lagts och ibland huggits ut ur berget. Jag anar att det stupar långt ned till marken där under dimman. Det går att ta sig i princip överallt genom de smalaste passen och upp på de spetsigaste topparna. Men vilken frustration att inte se något och kallt och fuktigt är det också. Glasögonen immar igen och jag förbannar att jag inte bokat två dagar här så chanserna ökar att jag verkligen får se allt det som jag vet finns runt omkring mig! 

Och så som genom ett trollslag bryter solen igenom!  Ett fantasilandskap öppnar sig. Det blir underbart varmt och vyer precis som på bilderna både i turistbroschyrerna och i de gamla målningar jag sett på muséet tidigare öppnar sig långsamt åt alla håll. Märkliga toppar, fantastisk växtlighet med blommor och vridna förkrympta tallar och exotisk fågelsång. Det är som att gå på en ö med molnen nedanför som hav. Och ibland får man syn på andra öar ute i molnoceanen, precis som de flytande klippöarna i Avatar-filmen. Jag bestämmer raskt om min rutt till att promenera omkring i topplandskapet hela dagen och ta liften på den andra, västra sidan, ned innan kvällen istället för att promenera ned den enkla östra vägen på eftermiddagen som jag planerat. Bilder får berätta om dagen på toppen. De ger kanske ändå inte full rättvisa och är inte av Cameronklass, men bättre än jag kan beskriva i ord. Klicka på första bilden och sedan klicka i högra sidan av bilden när den förstorats, så blir det ett litet bildspel. 

Efter 7, 5 timmar och 1 mils vandring upp och ner för toppar är jag fantastiskt nöjd och kameran fylld med bilder. Kvart över fem kommer jag på trötta ben till liften och får beskedet: "it stopped, ha, ha, ha" av några grönklädda parkarbetare. Jag tror inte det är sant! Jag vet att det finns en del hotell på toppen, men de är fullbokade och dessutom så har jag ju en flight till Beijing nästa dag. Även om det inte är en hel mil kortaste vägen till andra liften så finns ju risken att beskedet är detsamma. Finns bara ett alternativ, att bita ihop och försöka ta sig ned den beryktat tuffa västra vägen som är 6 kilometer och brant. Och jag är redan trött så vaderna värker och dessutom vet jag att det blir mörkt om någon timme. 

Det är fruktansvärt jobbigt och läskigt. I princip bara trappor som oftast är oerhört branta och dessutom i kinesisk storlek så att man inte kan sätta ett par 44:or rakt. Det blir mörkare och dimmigare och snart är jag helt ensam. Saknar till och med de uppspelta och ofta vrålande kineserna som under dagen ibland förstört den himmelska stämningen i landskapet. Förutom att jag är så fruktansvärt trött i benen att jag riskerar att snubbla, vilket på vissa ställen skulle varit ödestigert, så kommer med mörkret och vätan paddor och grodor fram och sätter sig på gången som är rena bananskalen om man trampar på dom. Efter 4 kilometer är jag nästan på väg att ge upp och tillbringa natten under en presenning vid något slags försäljningsstånd jag kommit fram till. Både av trötthet och av rädsla för att snubbla och slå ihjäl mig känner jag att jag bör stanna. Det är nästan totalt mörker. Då inträffar det otroliga att jag träffar på två trallande flickor! De pratar nästan ingen engelska, men jag förstår att de jobbar i området och ska ner. De förstår min situation och hjälper den trötta, korkade turist-farbrorn ned de sista kilometrarna. Vilken känsla det var att komma till Mr Hu, beställa en kall öl och god mat och en benmassage till rummet! 

 trappor, trappor, trappor.... Jag har mardrömt om trappor i två dagar nu.

Jag sitter nu i Therese lägenhet i Beijing. Benen är fortfarande svåra att gå på och kroppen allmänt slut. Men nu blir det lite lugnt turistande och shopping här några dagar innan flyget hem i veckan.

Jag sitter i en by vid Gula bergets fot. Huang Shan heter platsen på transkriberad kinesiska. Bergen är klassisk mark i Kina och sägs i konkurrens med sockertoppslandskapet runt Guilin i södra Kina vara det mest avbildade naturmotivet i landet. Det ligger i södra delen av provinsen Anhui en bit in i landet söder om Shanghai. Odlingar av grönsaker och framför allt grönt thé är huvudsysselsättningen här. Thé-odlingar gör landskap fantastiska. Den mjuka gröna mattan som mjukt ramar in hela miljön för tankarna till barndomens sagoliknande julkrubba. 

Gula berget heter det trots att det rör sig om en hel liten bergskedja med sammanlagt 72 toppar varav de högsta är drygt 1800-meter. Vad som gör platsen så fascinerande är flera faktorer. Jag får väl fråga geologerna varför eller läsa på mer vid tillfälle, men bergen är oerhört vilda i sin utformning med branta släta klippväggar, assymetriska partier och mycket vassa toppar. Samtidigt ger klimat och flora ett överdåd av växtlighet på varenda fläck där det överhuvudtaget finns en fysisk möjlighet för något att växa. Klimatet gör också att denna spektakulära naturmiljö ofta sveps in i dimslöjor och lågt svävande moln. Resultatet blir ett sagolandskap som lockat poeter, konstnärer och till och med turister i 1200 år. 

I dag kommer turister i horder varav jag då är en, och även konstnärer lockas hit. Hemma i Sverige är det kanske två storfilmer med koppling hit som är mest kända på skaparfronten; Kinas första Oscar-vinnare ”Crouching tigers, hidden dragons” (bästa utländska film 2000) har till delar spelats in här. Och James Cameron, regissören till årets filmhändelse i min smak; ”Avatar”, säger att inspirationen till miljöerna på paradisplaneten i filmen kommer härifrån. Och många bilder i filmen har sitt ursprung här i Gula bergets landskap, inte minst de flytande klippöarna, även om filmen sedan ju till stor del är digitalt bearbetad. 

   På väg in i Avatar-land

Jag belastade både mitt Yuan-konto och tyvärr mitt miljökonto genom att ta flyget hit. Jag får skylla på lika delar bekvämlighetsbehov efter förkylningen, som fortfarande gör mig trött, och att jag börjar få ont om tid. 12 timmar på nattåg eller 6 timmar på buss för att spara några hundralappar var ingen stark motvikt heller.

Jag har börjat falla in i gamla garvade vagabond-beteenden nu och hade inte bokat mer än sträckan till flygplatsen, som ligger nästan 10 mil från bergen. Men som vanligt löser det sig på något sätt och ibland som nu till något bättre. Hamnade på ett två veckor gammalt hotell för 150 kronor natten i byn Tangkou precis utanför nationalparken som området är klassat som. Och hotellet ägs av en Mr Hu som står omnämnd i senaste upplagan av Lonely Planet som en ärlig allfixare av rang i byn. Dessutom med en hustru som utöver utmärkt kinesisk mat även gör engelsk frukost. I mitt lite äldre exemplar från Båstad bibliotek har de ännu inte fått denna värdefulla utnämning, men det kommer ju väl till pass nu när de startat hotell.

Jag utnyttjade min bonustid till bekanta mig med trevliga byn, där mer än varannan affär säljer thé i alla kvaliteter och torkad svamp i alla upptänkliga former. Förmodligen också en produkt från de djupa skogarna häromkring. Och passade också på att få lite personlig omvårdnad hos den lokale frisören och sedan massören. På båda ställena var engelska ett okänt tungomål, men med leenden och penna gick det att lösa. Kortare hår får man för 23 Yuan, vilket är 25 svenska. Då ingår hårtvätt med schamponering i en mörk betongskrubb bakom salongen. Det var en märklig och rolig tillställning där jag klipptes av en något tagen frisörska omgiven av tre fnissande kollegor, en finnig yngling och en mystiskt leende man i rosa kavaj och blå slips som ständigt tilltalade mig på kinesiska om saker som var ytterst roande för de övriga i sällskapet. Massagen var mycket proffsig och stenhård och kostade 98 Yuan. Den kortväxta tjejen i träningsoverall mjukade upp mina över 100 000-steg-i-veckan-muskler med högfrekventa karateslag och tryckte in tummarna i muskelfibrerna så de kändes som överkokta nudlar efteråt.

   Tangkou by night är en kontrast till Shanghai by night

Tyvärr är en viktig byggsten för den ymniga grönskan riklig nederbörd. Och nu i regnperioden kommer det väl som mest. Jag kom nu på eftermiddagen och det har regnat i alla former från blomsprutelätt till styvt spöregn. Utsikterna för morgondagen när jag planerat min tidsmässigt enda möjliga topp-attack är nedslående. Kanske får jag nöja mig med att köpa vykort och se Avatar en gång till och kunna säga ”där har jag varit”. Nästan i alla fall.

Den förträfflige Mr Huan hade som lockbete för hotellinkvarteringen utlovat internetuppkoppling. Men när jag skulle koppla upp mig så funkade det inte. Jag tänkte väl i mitt stilla sinne att det väl var en marknadsföringsgimmick, men han var uppenbart generad. När jag kom tillbakastapplande på mina karate-behandlade ben så var hela receptionen belamrad med lådor, verktyg och unga män som plockat isär hotellets dator och skulle installera trådlöst internet. Och ta mig fan om de inte lyckades också efter några timmars slit!

   Den extremt serviceinriktade Mr Hu i mörk kavaj installerar internet till gästens belåtenhet

Jag vill åter informera om att Facbook inte fungerar i Kina. Jag får många meddelanden om att jag har meddelanden där. En del kan jag läsa delar av i min mejl, andra inte. Men svara kan jag inte. Bättre att skriva en hälsning i kommentarerna i bloggen då.

Jag vaknade tyvärr inte helt frisk som jag hoppats, men jag kompletterade de blåa pillerna med några piggt oranga kapslar och släpade mig ut på nya upptäcktsfärder i Shanghai. Dels för att boka biljett vidare och dels för att se lite till. Det var lite jobbigt med lätt feber, men ändå trevligt med sol och 28 grader. Egentligen är det regnperiod nu här har jag förstått. Shanghai bjuder fortsatt på nya spännande vyer och spännande gator att promenera på. 

   Nanjing street, en stor shoppinggata i Shanghai.

Under mina ofrivilliga dagar på hotellrummet så har jag läst vidare om Kina och bestämt att jag ska utnyttja tiden och min lärarlön i kontanta Yuan till ytterligare ett resmål på vägen tillbaka till Beijing. Så jag ger mig av för att försöka köpa lite inrikesbiljetter, vilket hotellet inte kan hjälpa till med. Det är inte helt lätt. De första två resebyråerna säljer inte flygbiljetter till utlänningar förklarar de och de gör inga andra heller. Men jag är van nu, man ska inte ge sig så lätt och lita på alla besked man får. Tredje resebyrån funkar, även om de har ett lite speciellt system för att effektivisera försäljningen. En säljare tar två kunder åt gången för att ta bort eventuell dötid som kunden orsakar. När jag funderar, fyller i blanketter, letar pengar eller något annat, så tar säljaren nästa steg med kund nummer två. Nå, det fungerar och imorgon flyger jag till Gula bergen. 

   Shanghai Metro

Mitt huvudmål i dag är annars en kanske lite udda attraktion som avslöjar att jag har blivit lite av en tågnörd efter alla år på Banverket. Men faktum är att jag alltid vurmat lite för olika typer av tåg. Så jag testar Shanghais spårbundna transportsystem. Betyget är att det är fantastiskt smidigt, säkert och fräscht. Som mycket nytt i Kina och inte minst i Shanghai omgärdas även Metron av häpnadsväckande fakta. Den första linjen invigdes för bara 15 år sedan. Redan nu 2010 finns 12 linjer på sammanlagt 49, 5 mil, vilket enligt deras egen webbplats gör systemet till världens längsta. Utbyggnaden fortsätter dock i rasande takt och planen är att ha 20 linjer på sammanlagt 87 mil 2020.  

Maglev-tåg

Kronan på verket och anledningen till att jag ger mig ner i tunnlarna är ändå förlängningen av tunnelbanan ut till den nyaste flygplatsen, världens enda Maglev-tåg. Mag står för magnetic och lev för levitation. Alltså ett svävande magnettåg. Det är världens första, invigt 2004, och hittills enda tåg av den här typen. Men många spår att tågtypen kommer att utvecklas och det finns planer bland annat i England, Tyskland, Japan och Kalifornen på att att bygga maglev-järnväg. Det är dyrt, men snabbt, bullerfritt och underhållsfritt. Det finns dock farhågor kring magnetfältens påverkan på omgivningen. Tåget har ingen motor utan drivs framåt genom magnetfält i rälsen och svävar en dryg centimeter ovanför banan. Toppfarten på den här linjen är 431 km/t till vardags, men de har testat den i över 500 km/t. Det var en häftig känsla. Tyst och mjukt och den enorma hastigheten märks bara när man ser det svindlande landskapet utanför. De tre milens åkning tar slut mindre än åtta minuter. Är glad att jag köpt en tur och retur   .

Jag tar också en sväng till på Expo 2010 när jag ändå är i farten och hög på förkylningspiller. Men det är mycket folk och timslånga köer för att komma in i de mest spektakulära pavilliongerna som Kina, Japan och Syd-korea. Det blir lite udda länder som Uzbekistan, Iran, Kambodja och Vietnam. Inga sensationer, men jag lär mig att Uzbekistan har en flygindustri och Iran sysslar med biokemi och får en fin promenad i området med alla spektakulära byggnader och ljusspel. 

Ljuseffekter får jag också mitt lystmäte av då jag tar en kryssningsbåt tillbaka till centrum. Kineser älskar lampor och ljuseffekter och i princip varenda hyreshus är upplyst på något vis. I Shanghais centrum drar man förstås på extra och i min reserfarenhet är det bara Las Vegas som övertrumfar detta. 

Vad är egentligen en världsutställning? Jag vet att de anordnats med jämna mellanrum sedan mitten av 1800-talet och att Eiffel-tornet byggdes till världsutställningen i Paris. Nu är jag varit på min första och vet lite mer. Årets världsutställning hålls här i Shanghai maj - november. Den har namnet Expo 2010 med undertiteln och temat; "Better City, Better life".

 Som reseintresserad och tidigare verksam i turismnäringen har jag varit många gånger på TUR-mässan i Göteborg. Och som Banverkare har jag besökt Nordic Rail i Jönköping ofta. Det här är samma sak. En mässa - fast i kolossalformat. Och utställarna är länder, i vissa fall hela världsdelar och en del världsompännande organisationer och företag. Istället för montrar har man pavillionger. Budget och nivå är ljusår från roll-ups och broschyrer. Men det är samma idé. Att visa upp sig, att bli sedd, att presentera nyheter och budskap, att skapa relationer med omvärlden och särkilda målgrupper. Eftersom Kina av de flesta anses som den kanske intressantaste marknaden i världen nu och framöver är deltagandet rekordstort. Över 200 länder deltar och området är enormt. Jag gick omkring i 7 timmar med lite matpauser och var bara på en bråkdel av området som ligger på båda sidor av floden. Bara Sveriges pavilliong är på 3000 kvadratmeter och den tillhör inte de större. 

   På en av utställningens gator med Tysklands och Polens pavillionger till höger. 

För Kina och Shanghai har utställningen naturligtvis många viktiga betydelser. Världsutställningen och OS 2008 är viktiga bevis för att Kina nu är en världsmakt. Och Shanghai har ett uttalat mål att bli världens finansiella centrum 2020. Med arrangemangen vill man visa att man ligger i framkant. Att det finns resurser och kunnande att klara av globala arrangemang och göra det med glans. Inget krut har sparats. En helt ny metro-linje med två stationer går till området, nya vägar, en enorm service- och säkerhetsapparat. Det finns frivilliga och informationskiosker i vartenda gathörn i stan. Allt är oerhört välordnat. Man räknar med 70 millioner besökare. I lördags hade de haft 200 000 besökare, så det kanske är möjligt....

Har haft med expons webbplats tidigare, men någon kommenterade att den inte funkade. Det går att se den på min dator. Man kan bl a se alla paviliioner, bilder m m. http://en.expo2010.cn/

   Kinas pavilliong

Kinas pavilliong är brutalt stor och syns över alla andra. Kina vill visa upp sig för världen, men lika viktigt är att visa upp sig för det egna folket. Arrangemang som detta och själva pavilliongen har naturligtvis stort symbolvärde.

Jag har funderat ganska mycket på hur man håller ihop en enpartistat nu sedan landet helt ändrat väg och slagit in på marknadsekonomi och öppnat sig för världen. Och även öppnat världen för de egna invånarna. Det är nu miljontals kineser som turistar, gör affärer, studerar och bor utomlands. Om man inte kan hindra andra intryck och alternativ, hur håller man då borta kritik och ifrågasättande? Svaret är en klassisk kommunikationstrategi; nationalism. Man måste på alla sätt visa att landet är starkt, bra och framgångsrikt. Det gör man från TV-kanaler till undervisning och på alla upptänkliga sätt. Det injiceras i medvetandet från barndomen till ålderdomen. På så vis framstår förhoppningsvis alternativ som sämre och kritik uppfattas som orättvis eller att den har ett dolt och elakt syfte. Jag har pratat lite djupare med tillräckligt många kineser nu, även högutbildade och sådana som bott flera år utomlands och kan konstatera; strategin fungerar ganska bra. Kineserna är oerhört stolta över sitt land och utvecklingen och är mentalt vaccinerade mot kritiska diskussioner. De går oftast till försvar. Jag försöke mig på en diskussion om Kinas miljöproblem och del i världens klimatutveckling med en högutbildad kvinna som bott 4 år i London. Hon gick genast till motattack och förklarade att Kinas miljöproblem är orsakade av västvärlden eftersom vi placerat alla våra skitiga fabriker hos dem. Men jag måste tillägga att det är ett exempel. Det finns också en del som diskuterar för- och nackdelar öppet. Jag kom förresten inte ens in i kinesiska pavilliongen trots storleken p g a trycket från alla kineser som ville komma in.

Svenska pavilliongen
Det är kul att bara gå omkring och se pavilliongerna utifrån och frukten av de vedermödor som ländernas vassaste hjärnor i kreativitet och arkitektur värkt fram. Och jag hann även gå in i Afrika, Frankrike, Holland, Nepal, Danmark och Sverige. Danmark har ju släpat hit "Den lille havefrue" ända från Köpenhamn och det var både effektfullt och har skapat eftersökt medieutrymme. Jag blev glad över Sveriges pavilliong. Inte den mest iögonfallande exteriört, men smart, smakfull och med bra innehåll. 15 meter höga bakbelysta svenska naturbilder av Mattias Klum gjorde intryck. Pavilliongen vill förmedla vår rena miljö och vårt utvecklade miljötänk, säkert även med förhoppning att exportera lösningar. Dessutom vår innovationsförmåga och höga utbildningsnivå. Mitt sällskap, tjejen som inte ville kritisera Kina, blev enormt imponerad av de unga svenska manliga värdarna. De pratade i princip fläckfri mandarin. Hon jobbar som lärare i kinesiska. Smart sätt att visa hög utbildningsnivå, Sverige!

Svenska montern.......................... Danska.......................................... Den mystiska från England

Holland                                           Afrika

Sjuk i Shanghai
Tyvärr har klimatombytet, allt promenerade eller en helt vanligt basellusk gjort mig förkyld. Jag har legat utslagen med feber och hosta på hotellrummet hela dagen. Jag pallrade mig bort till ett apotek med en ordbok i handen och kom tillbaka med en ask blåa piller som jag knaprat på och känner mig lite bättre. Får hoppas att sömn och vila gör sitt till. Att vara sjuk och att ligga på ett hotell med en världsstad utanför de fördragna gardinerna är både trist och enerverande. Man får någon grad extra feber bara av tanken på allt man missar! Finns det inte något som heter gula febern förresten?!

Shanghai gör ett starkt och mycket bra första intryck på mig. Trots att det är världens sjätte största stad med upp emot 20 miljoner invånare så är det en öppen och fräsch atmosfär. Det är mycket grönt bland alla hus, det är vatten och öppna ytor. Det häftigaste är mixen av så mycket; kinesiskt och västerländskt, gammalt och hypermodernt, kultur och kommers. Och alla dessa delar och de flesta sevärdheter upplever man på någon timmes promenad. 

   På promenad i Shanghai med utsikt mot den moderna stadsdelen New Pudong. 

I går var det sol och 25 grader varmt och jag gick bara runt och insöp atmosfären och de otroligt olika intryck och miljöer staden bjuder på. Jag bor lite billigare i en typisk kinesisk nutidsstadsdel med restauranger, affärer och trafik i en härligt intensiv blandning. Bara någon minut därifrån går man över en gammal järnbro och in i europeiska sekelskifteskvarter med tegelhus och trädkantade avenyer. Några 100 meter längre fram kommer man fram till "The Bund", den långa breda strandpromenaden längs floden Huangpo som i stadskanten mynnar i Yangzefloden. Promenaden är kantad av gamla mondäna europeiska kolonial-palats. På vattnet strävar pråmar, turbåtar och färjor förbi i olika hastighet och på strandpromenaden flanerar horder av turister. På andra sidan floden sträcker sig bländande moderna skyskrapor och torn mot skyn. Och när jag dyker in i stan lite längre bort så befinner jag mig i mycket gamla trånga kinesiska kvarter med marknader och hanverkare. 

The Bund, strandpromenaden New Pudong                Genéve, Skövde eller Shanghai?

   Gamla kinesiska kvarter

Förklaringen till stadens häpnadsväckande blandning finns i dess historia. Yangtzefloden är världens tredje längsta flod och har varit mycket betydelsefull för Kinas utveckling, både som transportled och för jordbruket. Men kineserna var inte en sjöfararnation och bedrev inte handel med andra länder i någon större skala. Däremot såg europeérna potentialen av läget som handelsplats mellan Kina och övriga världen där floden mynnar ut i Gula havet. Opiumkriget resulterade i att britterna 1842 fick rättighet att öppna en handelsplats. Då var Shanghai en ganska obetydlig stad. Fransmännen följde efter, sedan japaner och sedan fler och fler länders handelsmän. Shanghai utvecklades i rasande takt och en bit in på 1900-talet bodde här 60 000 utlänningar och 1 miljon kineser. Shanghai blev mytomspunnet. Staden kallades både "Paris of the East" och "Whore of the Orient". Det var den modernaste staden i asien och gjorde många förmögna. Samtidigt byggde rikedomen på en stor inhemsk grupps oerhörda slit och vedermödor med svält, barnarbete, prostitution, opiummissbruk och misär som följd. Kanske var det just de förhållandena som gjorde att det var här kommunistpartiet startades 1921. Så småningom när kommunisterna tog över Kina 1949 så tog de tag i Shanghais misär och rensade staden, men de rensade också bort en stor del av den blomstrande handeln. 

   Interiör från opium-håla i det gamla Shanghai. Bilden tagen på Shanghais stadsmuséeum.

Staden förde en lite tynande tillvaro till början av 90-talet då regeringen bestämde sig för att införa marknadsekonomiska frizoner i Kina. Shanghai blev en och på den vägen är det. Idag är det den mest prioriterade utvecklingsstaden i Kina och ett av världens viktigaste ekonomiska centrum. Nästan alla av världens 500 största företag har kontor här säger statistiken och för både dem och för Kina är det viktigt att det ser bra ut. 

492 m kapsylöppnare från 2008 och Yu Yuan-trädgården från 1559. Kontraster ett stankast ifrån varandra.

I dag har det varit gråregnigt och jag har ägnat mig åt några högst olika sevärdheter. Förutom muséet om stadens historia som bilden ovan är tagen i så var jag i en mycket imponerande klassisk kinesisk trädgård som grundades av 1559. Den är 30 hektar stor oas mitt skapad för vila, tanke och skönhet. Trädgårdskonst har alltid haft stor betydelse i kinesisk kultur. Sedan promenerade jag omkring i New Pudong, den nya stadsdelen med finanskvarteren. Pudong är en ö som för obegripliga 20 år sedan var åkermark och byar där större delen av Shanghais behov av grönsaker odlades. Regeringens beslut att storsatsa på Shanghai ändrade på det. Det känns nästan som en utopi. Perfekta avenyer, tunnelbana, magnettåg, ny flygplats, bostadområden och de makalösa finanskvarteret där det är lika många byggkranar som kreativt formade färdiga skyskrapor. Cartier och Luis Vitton-affärer stora som Ica-butiker ligger vägg i vägg med varandra. Jag var uppe i den högsta skyskrapan, World Financial Center, som är 492 meter hög och ser ut som en enorm kapsylöppnare. Man fick öronlock på de korta sekunder den futuristiska hissen sköt en 101 våningar upp till observationsdäcket högst upp. Det är världens andra högsta byggnad efter Dubai Tower och tredje högsta om man räknar in masten på Taipei Towers tak. 

 Utsikt från 492 meter, världens 3:e högsta byggnad. I förgrunden Jin Mao Tower, världen 6:e högsta hus. 

På vägen tillbaka tog jag istället för färja över floden en bisarr tunnel under densamma. Man går in i en spårbil som tar en genom en tunnel som är full av ljuseffekter och samtidigt spelas musik i kupén. Kan inte bestämma mig om det var kitchigt eller coolt, förmodligen lite av varje. Annorlunda var det och kanske en idé jag ska ta med mig tillbaka till alla tunnelbyggen vi har i Trafikverket! 

Bund tourist tunnel Shanghai by night

Rälsen har skarvar och tåget gungar på ett lite gammaldags sätt till ett mjukt de-dunk de-dunk, de-dunk de-dunk. Trots att jag åker på sträckan mellan Kinas två största städer och tåget är mycket modernt, så skumpar vi fram i måttliga 100 knyck långa sträckor. Antingen är det vajsing på tåget eller så bygger man om, för den beräknade åktiden mellan Beijing och Shanghai är 11 timmar istället för knappt 10 som utlovats. Eller underhåller man inte något särskilt utan satsar allt krut på den höghastighetslinje som nu byggs mellan städerna. Vår linje verkar gå i sicksack mellan större städer och runt berg. Den nya linjen går nästan spikrakt med tunnlar genom bergen och i princip helt på en pylonbro 5 och uppemot 50 meter över den böjande markytan för att vara vågrät.

Som jag skrivit innan så finns det redan idag mer höghastighetsjärnväg i Kina än i Västeuropa sammantaget och satsningen fortsätter oförtrutet. 42 linjer med tåg som snittar 350 km/t ska öppnas inom två år. Bara sträckan Beijing - Shanghai går lös på 160 miljarder yuan, vilket är lite drygt samma summa i kronor. Då kommer den rutt jag åker nu klaras av på under 5 timmar. 

   Beijings nyaste station, South Station. Flott som en flygplats. 

Börjar bli stel i lederna och öm i skinkorna efter 7 timmar och 40 minuters skumpande. Min utlovade sittplats i bekvämt säte blev i verkligheten en sån där kupé där man sitter flera stycken på två breda britsar mitt emot varandra. Dessutom är det sovplatser ovanför som gör att en person över 1. 80 inte kan sitta riktigt rak. Så jag börjar bli lite grinig.

Kinesiska ovanor

Den unge killen med äggformat huvud och bekymrad min börjar åter harkla sig ljudligt. Jag vet vad som ska komma. Även om en del av de kinesiska beteenden som vi europeér, och även en del kineser, ser som ohyfsade minskat (och jag kanske vant mig lite efter fem veckor), så är de regelbundna rapningarna och slemlösningsövningarna av killen mitt emot nu ganska enerverande. Det allmänna spottandet var och när som helst har minskat betydligt sedan jag var här 1994. Då behövdes nästan vadarstövlar för att gå på tåggolvet efter en 10-timmarsresa. Jag läste någonstans att det förekommit massiva statliga informationskampanjer för att minska otyget. Och killen i vagnen levererar inte heller fysiska resultat av de rosslingar som bär frukt på tågvagnens golv, utan i särskilda spottpåsar som frikostigt finns utlagda i varje vagn. Men det är ändå ganska äckligt när han långsamt fyller påsen med sitt hals-slem. Harklandet och spottandet pågår ständigt runt omkring en i detta land. Och det är inte ovanligt att man på stan kan höra en harklign bakom ryggen som är av sådan kraft och art att det låter som någon försöker vända lungorna ut-och-in, och när man tittar sig om så ser man en ärtig kvinna i business-dräkt skicka iväg en färglad loska av en duvskits storlek och karaktär framför fötterna på en.

Å nu ska han äta nudlar….. En annan sak som kan få mig att nästan spräcka mina egna tänder av innehållen irritation och avsmak är de flesta kinesers mycket högljudda matvanor. De sörplar och smaskar som vore det en sport att låta så mycket som möjligt. Att tugga och överhuvudtaget hantera mat och dryck ljudlöst och, förutom vid själva intaget, med stängd mun är kanske ohälsosamt…. Och efteråt ska det rapas. Det är alltså inte ohyfsat i Kina utan lika naturligt som att nysa och hicka. Både killar och tjejer och inte minst gamla tanter rapar offentligt och ljudligt. Nudlarna är kokheta naturligtvis, vilket kommer att göra det ännu mer outhärdligt....

Från vår till sommar på räls

Nä, jag sätter i mp3-spelarens avskärmande pluggar i öronen och fokuserar på landskapet utanför. Kings of Convenience - de norska Simon and Garfunkel-låtande killarnas mjuka harmonier mildrar både mitt uppjagade sinne och passar till det jag ser genom fönstret. Det är ljust vårgröna grödor och näringsrikt brun jord i böljande former. I fonden berg som är gulaktiga med mörka trädstråk. De platta oändliga åkrarna i norr där potatis, vete och grödor som vi har hemma nyligen satts i jorden, har under dagen förbytts till mindre åkerlappar och terassodlingar med ris och grönsaker. Jag ser våren passera revy under min nord-sydliga resa. Jag lämnade nyvaket gräs och knoppande träd, nu ser jag blommande kastanjer och vet att det är högsommar och 30 grader när jag kommer fram. 

   Fågelboet

Snabbt besök i Beijing
Jag tillbringade natten i ängelholm-tjejen Therese lägenhet. Hon har varit här i två år som lärare på olika skolor genom den organisation jag är här med. Hon har en jättlägenhet där jag både kunde slagga en natt och lämna min stora resväska med vinterkläder och annat som jag förhoppningsvis inte behöver de närmaste två veckorna. Therese bor i norra utkanten av Beijing där flera av huvudarenorna från OS 2008 finns. Det var kul att se dem i verkligheten. Friidrottsarenan som fick det passande namnet ”fågelboet” och den märkliga simarenan vars bubbliga yta var extra effektfull i kvällsljus med låg vinkel. Nu är det inte så många timmar kvar....

Ska bli en liten utmaning att hitta hotellet i denna en av världens största städer och dessutom på kvällstid. Och spännande att se om min internetbokning igår fungerat och om de har internetuppkoppling på rummet som utlovat så jag kan publicera det här inlägget.

I går morse blev min lärarassistent Ms Li, Mrs Li. Jo, både mannen och kvinnan behåller sina efternamn när de gifter sig i Kina och bröllop hålls på morgonen. Eller egentligen bröllopsfesten, det formella giftermålet inträffade i september. Skillnaderna är alltså många mot våra bröllop, men det finns också likheter. Och jag borde säga det i varje blogg; detta var ett bröllop, i en stad och för ett par. Det skiljer sig säkert i olika landsändar och beroende på var i samhällsskiktet man befinner sig, men grunden är densamma tror jag.

   Miss Li och make samt bröllopsvärden.

Men bröllop är viktiga. Det är de så klart hemma också, men här har de också en större betydelse för livet och familjen. Det är inte arrangerade äktenskap av typen familjeaffärsuppgörelser som i vissa länder, men familjen är inblandad på många sätt. Och det är ju också en av de största och viktigast händelserna i det enda barnets utveckling som man engagerat sig så hårt i sedan födelsen. Det är händelse som det satsas stort på för både brudparets och familjens upplevelse, men också status. Jag har läst på lite och det är summor för alla arrangemang i samband med bröllopet som kan handla om årslöner, beroende på vilken årslön man nu har. 

Själva den legala delen sker alltså inte samma dag utan långt tidigare. Religioner är inte förbjudna i Kina som jag trodde, men det är inte något som är stort och inget som är kopplat till bröllop. Men däremot är bröllopet och festen fullknökade med traditioner, ritualer och skrock som har långa anor. Allt blandat med en massa moderna företeelser plockade från väst och lite varstans som man tycker är trevligt. 

Det jag och de cirka 100 gästerna bevistade var alltså själva bröllopsfesten och den sker på förmiddagen, i detta faller kl 09.30 Efter lunch är fel av någon symbolisk anledning som jag inte kunde få förklarat för mig. Gifter man sig däremot en andra gång så måste det ske efter lunch. 

Festen sker på en restaurang som abonneras helt med personal, dricka och mat i mängder. Brudparet anländer i flott bil och en cortege av svarta bilar ska finnas om det ska vara bra, helst audi och mercedes av större modell, alla hyrda vanligtvis. I restaurangen finns det en scen och en tillhörande konfrencier som verkade vara en blandning av ceremonimästare och stand-up comedian. Extremt högljudd och mångordig var han i alla fall, och när inte den resursstarka ljudanläggningen spred hans röst så spelades musik. Det var för det mesta helt omöjligt att föra en normal konversation och mina öron slutade inte ringa i öronen förrän i slutet av dagen. 

Brudparet anländer     Konfrencieren håller låda  den obligatoriska bröllopsporten

Många bilder på brudparet Carol . nu mrs Li

Hela tillställningen är både mycket mer fylld av ritualer och händelser än hemma och samtidigt mycket mer informell, för att inte säga rörig. De flesta utöver den närmaste familjen klär inte upp sig något vidare, många hade träningsjacka eller t-shirt. Och man kommer och går lite som man vill. Förutom av brudparets fäder hålls inga tal. Brudparet är dock uppklädda och bruden byter kläder tre gånger. De har också fotograferats för stora summor i olika kläder innan bröllopet och bilder finns både på själva bröllopet och sprids till familj och vänner efteråt. Min kollega Tony berättar att över hans och hans kinesiska hustrus säng hänger ett två meter brett foto från deras bröllop. 

Brudparet tågade in till Mendelssons bröllopsmarsch som snabbt byttes till kinesisk opera och sedan direkt till kinesisk smörpop och discotoner. Allt till konfrencierens gapande röst och folkets jubel. Allt fotograferas och filmas minutiöst. Sedan vidtar ett otal cermonier för brudparet. Ljus tänds, vin dricks på speciellt vis, de ska svara på frågor, pussas m m. Under tiden ställs enorma mängder mat fram på borden efterhand och man äter och dricker lite som man vill under hela cermonin. 

Brudparet och föräldrarna går också runt och pratar och tackar och även i de rundturerna utförs vissa ritualer. Vid alla bord ligger röda kuvert som man förväntas skriva sitt namn på och lägga ganska runda summor pengar i. Det förekommer bröllopspresenter, med detta är huvudgåvan. Ganska praktiskt, det hjälper till att betala för den stora festen. En tradition som också bringar lycka är att bjuda varje bröllopsgäst på en cigarett som tänds av bruden. Första gången jag rökte på två år och 4 månader. För Carols skull och det var inte gott. Skönt! Alla mina studenter var där, så det var kanonkul sällskap!

Cigarett-ritual    Bröllopspresenter kontant   Många studenter och ännu fler rätter

Eftermiddagen var betydligt lugnare. Jag hängde i centrum med klassens killar. Vi spelade biljard, shoppade och åt mer mat. Shopping med lokala guider är underbar. Jag köpte ett par jeans och två skjortor för under 400 kr, totalt alltså. Jag är ingen märkes-slav och märkes-kopior blir fånigt. Men kunde inte låta bli att köpa en levis-skjorta. På våning 1 fanns de "riktiga" märkesbutikerna där levis-skjortorna kostade 500 kronor och uppåt. På våning två fanns samma skjortor för 100 kronor. Jag skulle inte bli fövånad om de kommer från samma fabrik, det går inte att känna skillnad på kvalitén, och har lämnat fabriken ur två olika dörrar. På min skjorta fanns till och med en prislapp som såg äkta ut med "recommended retail price 88 $". Eller så är det bara en del i kopiegrejen, de är kreativa. 

Den sista maten killarna ville visa mig var kinesisk snabbmat. Jag hade kommenterat Mc Donalds och andra kedjor på vår promenad. På en bakgata tog de mig till ett fullspäckat ställe där man på 10 sekunder och för 17 kronor fick en hel bricka med ris, sallad, soppa och helt fantastiskt mjälla revbensspjäll som sean äts med händerna iförda plasthandskar. 

I dag har jag packat och städat lägenheten till den nivå det var när jag kom, vilket var betydligt skitigare än till och med jag har det hemma. I morgon bitti lämnar jag Shenjang med tåg klockan 9 mot Beijing. Vi får som sagt se hur det går med internet-uppkopplingar och bloggande när jag ska ryggsäcksturista och ha semester. Men jag hoppas och vill skriva mer.