I dag slutade skolan. Det var lite vemodigt, det har varit en rolig tid. Några större procedurer eller högtidligheter på skolan var det inte frågan om, men det var bara min klass som slutade. Den vanliga skolgången fortsätter till slutet av juni efter några dagars ledighet nu i samband med 1:a maj, som naturligtvis är en storhelg i ett kommunistland. I juli har de cirka en månads sommarlov och så börjar de i augusti igen. 

Quizvinnare Luke och Paul       Tony inleder frågesporten               Dags att vakna så vi kan sluta... 

Det har varit lite lättsammare aktiviteter de senaste dagarna. Som jag berättade i förra inlägget så har vi jobbat med att göra frågesport med den andra engelskaklassen som leds av Tony. Det blev väldigt lyckat och segrarna gladde sig som melodifestivalsvinnare. Stämningen blev så uppsluppen att flera till min häpnad brast ut i sång. De drog fram texter ur bänkarna och sjöng både solo och allsång och verkade kunna fortsätta hur länge som helst om vi inte brutit till slut. Kineser verkar i vissa sammanhang känslokalla, men i andra fall mycket känslosamma. Ett exempel på det första var just avslutningen där jag förberett lite trevligheter; kloka ord på vägen, lekar och bildspel från skoltiden och så. Det är ju ändå 13 års skolgång som är till ända för dom. Men förutom att avslutningsdagen ändrades dagen innan från heldag till halvdag och i morse från fyra till en timmes lektion så var intresset ljumt från de flesta. En del sa knappt hej när de gick. I någon ögonvrå kunde dock fukt skymtas.

Men andra tecken på känslor och tacksamhet har kommit som kanske är mer kinesiskt än avslutningsprocedurer och kramkalas som i Sverige. Att bjuda på middag på restaurang verkar vara hjärtat i oerhört många sammanhang i den kinesiska kulturen. Det är här man träffar släkt och vänner, det är runt dignande bord man skapar viktiga relationer och avgörande affärer och överenskommelser sker. Det är också genom att bjuda på en fin måltid som man visar uppskattning och tacksamhet. Att försöka dela en nota på en restaurang ses som mycket ohövligt. Det är alltid en som bjuder och av anledningar som kan vara allt från syften som säkert kan rubriceras som bestickning till ren vänlighet. Och även om det är relativt billigt på restauranger så handlar det med kinesiska mått mätt och med den oerhörda mängd mat som beställs in om ganska stora summor. 

   Rektor Han Dan bjuder mig och min assistent Carol på fin lunch.

Nu verkar jag ha förtjänat att blir bjuden också. Eller jobbat upp tillräckligt bra relationer. Och om jag förstår det rätt är det också lite extra spännande och statushöjande att ha en västerlänning som sin gäst. Och det är klart, visst tycker vi också det är roligt om någon från ett annat land kommer och är nyfiken på vår mat och våra vanor?  Det är rena islossningen, fem bjudningar på fem dagar nu.

I dag bjöd rektor Han Dan mig och min assistent på lunch. 8 rätter och 2, 5 timmar. Det är ju inte så att man äter åtta tallrikar. Det kommer in rätter efterhand och alla sitter och plockar godbitar direkt från faten. För mig innebär det dock en hälsofara. Anledningarna är flera. Kinesisk mat är som jag sagt med vissa undantag god och jag är ett matvrak. Och jag äter ännu mer när jag blir bjuden, både av artighet kanske och någon slags "gratis är gott"-mentalitet. Sedan är man också ovan vid att maten kommer lite pö om pö. Både mentalt och fysiskt sitter rutinen djupt i mig som svensk att maten kommer in och så äter man tills man är mätt, eventuellt med något omtag.

Kör man den stilen här är man rökt. Proppmätt då middagen bara kommit halvvägs i längd och mängd. Jag har försökt lära mig att ta det lugnt, men det är lurigt. Man tror man har strategisk koll på läget och har tajmat mängden mat som ingår och vad som är möjligt att få i sig. Men precis när man känner sig nöjt mätt och ställer in sig på en avslutande pris snus - så kommer två rätter till! Och om man inte tar självmant, så trugas man ganska handgripligt. Antingen lägger de med uppfordrande blick ner mat på ens lilla "mellanstationstallrik". Eller så blir man helt enkelt matad. Det är bara att öppna munnen för värdens chopsticks och tugga i sig.

Allt sköljs ned med öl och skålningsprocedurerna är många och viktiga. Glasen tyckte jag i början var löjligt små, men nu förstår jag och är tacksam. Det är oartigt att vid en Gambei - skål - inte tömma glaset helt. Och man sitter inte och smådricker själv. Man dricker enbart när det skålas och det gör man ofta!

   Nicole, Tony med hustru Nanoi och födelsedagskungen. 

I går bjöd en av mina elever, Nicole, på avskedmiddag för mig och Tony och hans kinesiska fru. Hennes sätt att visa tacksamhet och att knyta en bra kontakt i Sverige om hon kommer in på högskolan där till hösten som hon hoppas. Det var mycket trevligt. Vid proppmättsläget så kom Nicole med en överraskning. Ur en låda drogs en fantastisk tårta upp komplett med mitt namn i choklad. Hon hade koll på att jag fyller år i morgon. Mycket rörande. Dessutom så sattes någon slags stor knopp i tårtan som vid antändning började spruta gnistor, vecklas ut till en blomma med tända ljus och spela "happy birthday". Värt en filmsnutt, om än något ostadigt filmat av Nicole som tappert hängt med på alla gambei. I det kinesiska tårtkalas-konceptet ingick också en skrattframkallande guldkrona för jubilaren.

Som ni förstår har jag bestämt mig för att stanna i Shenyang ett tag till. De kontakter jag knutit och de möjligheter jag fått att komma vanliga kineser lite närmare privat är värdefulla och spännande. Både lördag och söndag är jag inbjuden till två elevers familjer och på måndag är jag bjuden på bröllop hos assistenten Carol. Ska bli jättekul om bara mitt matsmältningssystem inte havererar!

Aprilväder - samma sak i Kina som i Sverige. T-shirt i helgen och nu har det varit regn och kallt ett par dagar. Den gemensamma övningen med den andra klassen var så lyckad att vi gör en till. I dag har vi jobbat med att göra ett quiz som den andra klassen ska utsättas för och de gör samma sak för oss. Dessutom har vi läst texter och fakta kring Sverige på engelska. Och de har tusen frågor. Flera av dem blev enormt imponerade av Sverige vid sitt besök i slutet av mars och siktar på att söka in till svenska högskolor eller universitet till hösten. Framför allt gillade de att det var så rent, tyst och lugnt. Det är det verkligen i jämförelse. En av de bästa sakerna med att resa är att man får nya positiva perspektiv på saker hemma!

   En av klassens tjejer, Nicole, på regnig promenad till affären.

Jag nämnde i senaste inlägget att Kina inte är copyrightens hemland precis. I dag när jag satt vid datorn på kontoret på skolan kom klassens datasnille och frågade: "Sir, are you going to write something?" Jag svarade kanske det, och han sken upp. "From yesterday you can use new Office word 2010 on school computor", sa han och sträckte på ryggen. I går hade han med vänners hjälp knäckt nya office-paketet och installerat det på kontorets datorer, berättade han med ett brett flin. Är det ok undrade jag svenskt? "Oh, yes the teachers are very happy we now have it free of charge!". Jag undrar var han tror den höga lön han förväntar sig i databranschen ska komma ifrån...

En annan fundering jag haft är kring ungdomarnas allmänna beteende. Jag har haft flera intressanta diskussioner med framför allt tjejerna som ofta tycker saker om varandra eller känner sig förfördelade. De är jättetrevliga, kunniga och intelligenta. Men man märker också hur bortskämda och beskyddade de varit under sin uppväxt på vissa sätt. Självklart har de haft de tufft i den hårda skolan där de bott på internat sedan 12 års ålder. Men jag tror också rent generellt att olika faktorer gör att många kinesiska barn och ungdomar blir lite speciella. Dels är det sedan 1979 olagligt, förutom för vissa minoritetsfolk, att ha fler än ett barn. Alla är alltså i princip ensambarn, vilket ju kan vara lite speciellt på det viset att man får extra mycket uppmärksamhet. Den faktorn ska kombineras med att barnens framtid både av tradition och av privatekonomiska skäl är oerhört viktig för kinesiska familjer. Dels är familjens status en stor sak och avhängig av familjemedlemmarnas position i samhället. Men ännu viktigare är de äldre generationernas försörjning när de blir gamla. Utan ett välavlönat barn blir ålderdomen tuff. Alla pengar och all energi satsas på barnens framgång. Men följden blir i många fall också mycket omhuldade och många gånger oerhört bortkämda barn.

         Kinesiska barn - väluppfostrade men ofta bortskämda

Man hör och ser så många tecken. Barn bärs ofta i ganska hög ålder omkring av vuxna. Minst en och oftast flera vuxna surrar omkring varje barn och vaktar och passar upp. De är påbyltade som små michelingubbar och oftast ses bara ett rödmosigt ansikte längst in. Inte sällan med munskydd för eventuella bakterier eller damm. Det matas konstant och oftast med sötsaker.

Även om mina elever som sagt är jättetrevliga och artiga så är de oerhört känsliga för att inte få uppmärksamhet. Pratar jag med en eller två bryter ofta en tredje in utan hänsyn till de andra och viftar jag då bort dem surar de som småbarn. De verkar trots den i alla fall skenbart tuffa skolan inte vana vid tuffa krav och flera klagar högljutt om saker inte är roliga. De är rädda för höga ljud, bakterier, starkt ljus och minsta tecken på ohälsa.

Det får naturligtvis olika effekter. Många kinesiska barn kommer med denna bakgrund att bli just mycket framgångsrika. Medan andra blir så bortskämda att jag har svårt att tro att de kan prestera någonting. Men det blir säkert så att många barn som kanske inte har akademiska talanger får det väldigt tufft. Varenda en av mina 8 elever på runt 20 år är helt övertygade om att de ska bli läkare eller styra stora företag. Å andra sidan funkar det också så här att om familjen bara betalar tillräckligt bra till ett företag får barnet en bra anställning. Jag har hört att summor på att ett antal hundra tusen kan ge en livslång anställning på en bank till exempel och att hela släkter sparar eller sätter sig i skuld för detta. 

Söndag kväll och ska försöka sammanfatta de senaste dagarna. Hade varit enklare att försöka blogga lite varje dag, men det har varit några intensiva dagar och inte funnits tillräckligt med tid eller energi. Får ta det i portioner i ett svep här istället. Men en övergripande trevlig nyhet är att våren kom snabbt när den väl kom som de lovat. För en dryg vecka sedan var det snö och nu har det varit över 20 grader varmt och t-shirt sedan i fredags. Härligt!

   Mer värme innebär fler lekande elever på skolgården. Basket och badminton är mest populärt på rasterna. 

Skolan
Skolarbetet tickar på med samma trevliga stämning och positiva attityd. Jag försöker drilla dem i att förstå texter och konversationer på ljudfiler och få flyt i att prata. Har märkt att det i flera fall handlar om att försöka ge dem självförtroende och våga fast det blir fel ibland. Det är väl som när man själv skulle försöka prata tyska. Efter år av drillande och prov så var oron för att böja de starka verben fel ett större fokus än att försöka få den man pratade med att faktiskt förstå vad man ville säga.

I fredags hade vi en gemensam övning med engelskaklassen en årskurs under oss som har engelsmannen Tony som lärare. Alla hade fått sätta ihop ett 3 - 5 minuters tal om sin framtid och sina drömmar som skulle framföras. De var jätteduktiga och jag kände mig stolt! Efteråt såg vi "Notting Hill" med engelsk text som belöning. Givetvis pirat-streamad med lärarassistentens hjälp från skolans dator. Detta är ett helt laglöst land då det gäller copyright. Att musik och film är något som man eventuellt skulle betala för är en fråga de flesta inte ens förstår. 

   Uppställning för foto för skolwebben efter den gemensamma tal-aktiviteten. 

I början av veckan kom ett rykte om att terminen för klassen och därmed min tjänst eventuellt är slut fredag 30 april. Det verkar lite typiskt för Kina att datum och tider är lite lösa i kanterna och kan ändras i en hast. Min start som var satt till 4 april blev i verkligheten 6 april till exempel. Och nu är det bekräftat att jag slutar på fredag en knapp vecka tidigare än vad som var sagt.  

En ny del av stan med tjejerna

Igår tillbringade jag hela dagen med klassens tjejer i en annan del av staden än jag varit tidigare. Det var typ en halvtimmes bussresa från de shoppingdistrikt jag tidigare vandrat omkring i. Det är bara att konstatera att det är svårt att riktigt greppa hur stor staden är. Här finns nya torg, fler lika obegripligt stora shoppingkomplex och restauranger i all oändlighet. Men det var lite lugnare ändå och jag tyckte bättre om det. Eller var det bara värmen som gjorde det mer trivsamt. Vi var också i en stadsdel som var lite äldre, med den mer gamla kommunist-tidens stil på byggnaderna runt om. Och i mitten ett torg med ett brutalt stort arbetarmonument toppat av landsfader Mao. Kändes mer som den bilden av kinesiska städer som jag hade med mig i huvudet. Gillade platsen och folket som hade lördagsledigt på olika sätt runt omkring.

En sak då det gäller byggnader är att de verkar ha helt andra tidsbegrepp för en byggnads ålder än vi. Som jag nog tidigare ondgjort mig lite över är husen med våra mått mätt av fruktansvärt dålig kvalitet. De är ofta, i alla fall ganska ofta, väldigt stiliga och har fina fasader och ytor. Men det är just ytor. Som huset jag bor i som inte är så gammalt. Det är fuktskadat, har sprickor, avloppsproblem, elproblem och är som sagt så otätt att det nästan blåser rakt igenom. Eller skolan som är drygt 10 år och snygg på bild men i usel kondition. Det droppar vatten på många ställen när det regnar...   Killarna jag var ute med idag pekade på ett totalt fallfärdigt hyreshus som ett slags sevärdhet från bussfönstret. "Look Sir, that is a really old house! So ugly, ha ha ha!" Jag frågade när det var ifrån och det var ända från 90-talet... Mitt intryck här är att de bygger snyggt, snabbt och billigt och när det inte funkar längre så river man och bygger nytt. Samma förhållande som till kläder ungefär. 

Underjordiska shoppingkatakomber Kinensisk stadmiljö new school Kinesisk stadsmiljö - old school

Nöjd efter en sällsynt kopp kaffe            Här bygger man nytt igen...          Home sweet Home...

Det var roligt att fika och shoppa med tjejerna. De är otroligt pratglada och visar gärna upp sin stad och hjälper en att hitta rätt. Precis som i Dalian visade sig den mest spännande och billigaste shoppingen finnas under jord på ställen jag nog inte skulle hitta själv eller vågat mig ner i. Under de fina shoppingatorna med dyra märkesbutiker finns enorma katakomber med mini-affärer som säljer precis samma saker till 10 % av priset. Oftast kläder, men man kan nog hitta det mesta. Men syre är det ganska ont om..... 

   Detalj från en av många byggnader kring kejsargraven

Kulturell utflykt med killarna

I dag har jag varit på två av stadens sevärdhet med klassens killar. Den första upplevelsen var dock att åka lokalbuss. Jag har tyckt kinesisk taxi varit tillräckligt äventyrligt...

Först besökte vi en riktig kejsargrav. Som jag berättat tidigare grundades den sista kejsardynastin i Shenyang och den första kejsaren i Qing-dynastin är begravd här 1643. Kejsarna begravdes med stil och ståt som skulle imponera och även ge dem bra förutsättningar efter jordelivet. Det är en park på flera kvadratkilometer med härligt lummiga ytor och vattendammar som omger graven. Från ingångsporten leder en spikrak gång på 1, 5 kilometer fram till graven. Med jämna mellanrum kommer nya portar och murar och det finns diverse statyer och byggnader med olika funktioner och symboliska betydelser. Även denna plats är UNESCO-skyddad och är i fint skick, även om kineserna inte kunnat låta bli att släppa in lite små barnkaruseller och liknande tingeltangel här och där. Efter all prakt är det ganska överraskande att slutligen se själva graven. Det är en sparsmakad stor sandgrav som pryds av en enkel alm. 

Lokalbuss i Shenyang                          18-september muséet                  Under almen ligger kejsaren

Många portar på väg till graven  Klassens kliiar  En kinesisk släkting till min trädgårdskompis hemma Muséet   

På eftermiddagen drog killarna med mig till 18 september-muséet. Det handlar om japanernas invasion och styre av nordvästra Kina 1931-45. Japanerna invaderade provinsen och satte upp en Manchurisk lydstat komplett med valuta, frimärken och regering med den gamle avsatte siste kejsaren från Qing-dynastin som överhuvud. Enorma övergrepp begicks som till exempel utvecklingsanstalter för kemiska stridsmedel med kineser som testobjekt. Men det känns ändå ovant, särskilt som informatör, att läsa texter som dryper av hat i en officiell byggnad.  "De imperialistiska japanernas oförlåtliga övergrepp på det kinesiska folket får aldrig glömmas bort" inleds utställningen. För säkerhets skull även översatt till japanska förutom engelska. Samtal med studenterna bekräftade att budskapet präntats in sedan länge. "Japaner ska man inte lita på, de är ett grymt folk". Men det var en ur utställningssynpunkt mycket fin och påkostad utställning som var intressant och bitvis skrämmande att ta del av. 

Oavsett om man är tjänsteman på ett staligt verk eller astronaut på ISS så blir det lite vardag efter ett tag. Min lärartillvaro i Kina har också fått lite vardagslunk nu. Lunken är trivsam och inte särskilt ansträngande och blir sakta men säkert lite varmare.

Nyvakna elever sätts i arbete. Notera att ytterkläder måste användas inomhus trots att det snart är maj. 

Eleverna har som jag tidigare berättat ett galärslavsliknande schema som börjar 07 och slutar 22. Det verkar dock mer reglera att de ska vara i klassrummet än att de ska göra något. Men jag tror den klass jag har som läser en eftergymnasial extrakurs har det lite slappare. De har inga skoluniformer och en lite liberalare tillvaro. Själv glider jag in i klassrummet vid halv nio. De flesta eleverna sitter då och sover i sina bänkar och får ibland purras rejält för att komma till sans. Vissa ligger till och med på golvet och slaggar under en medhavd filt. Sedan har vi lektion till strax innan 11.30 med en 15-20 minuters paus mitt i. Det är viktigt att sluta lite innan halv tolv har jag fått lära mig, eftersom dagens lagade lunch portioneras ut först och därefter rester från tidigare dagar. Så ju senare man kommer desto sämre kvalitet och den färska maten räcker absolut inte till alla.

   Nästan alla elever har digitala lexikon som används flitigt. Här är Paul.

Därefter är det tre timmars lunchpaus. Jag trodde långa lunchpauser typ siesta var kopplat till värme i länder söderöver. Men då jag lägger samman mina globala reseerfarenheter så verkar det mer vara kopplat till kultur och livsstil. De enda länder som inte verkar ha en längre paus mitt på dagen är protestantiska länder i typ norra Europa och Nordamerika och andra anglosaxiskt präglade samhällen. Det är en vardagsrutin som jag snabbt lärt mig att uppskatta. Förutom att äta så gör man kanske något ärende, går en promenad och tar sig en lur. Att sova en stund mitt på dagen är något jag med mitt kanske lutheranskt präglade pliktsinne alltid haft lite svårt för. Men jag har lärt mig riktigt bra nu och det är oerhört skönt och stärkande för resten av dagen. Som det rent skolmässigt inte är så mycket kvar av när jag nyvaken går tillbaka till skolan. Jag jobbar mellan 14.30 - 16 på eftermiddagen och sedan är det slut. Men det brukar bli en dryg timme på kvällarna för rättning och förberedelser för nästa dag. 

En händelse som nu också blivit vardag, men som i början fick mig att undra om kriget brutit ut, är skolgymnastiken. Förmiddagar kl 10 och eftermiddagar kl 3 basuneras samma trumpetsignal ut i skolhögtalarna som används när amerikanska kavalleriet anfaller i cowboyfilmer. Det är exakt samma! Bara det fick mig att stelna till första gången. En stund senare startar ett taktfast militäriskt gormande utanför fönstret med en styrka som omöjliggör konversation även på femte våningen. I cirka 10 minuter joggar elever klassvis i kolonn och takt runt idrottsplanen under överinseende av lärare. Om det funkar ska det gå att se på video här: 

Någon gång i veckan, oftast måndagar, ställs också alla elever upp i snörräta led på skolplanen iförda sin uniform (+ på idrottsplanen på andra sidan huvudbyggnaden eftersom alla 5000 inte får plats). Någon representant från skolan talar med högtidlig röst i högtalare som skorrar över hela skolan. Olika elever kallas fram och får ta emot diplom och priser för att de gjort speciella insatser. Oftast veckans bästa prestationer i olika ämnen har jag förstått. Bästa matteprovet, bästa uppsatsen och liknande.

  Samling på skolgården för veckans ceremoni. Idag tillägnad jorbävningens offer i västra Kina.

Dagens samling ägnades dock åt jordbävningen i västra Kina för några dagar sedan. Pengar hade samlats in i alla klasser och en tyst minut hölls över hela Kina. Man har också skickat iväg elever från de drabbade området till olika delar av Kina så att de kan gå i skola medan städerna som rasat byggs upp igen. 30 stycken är på vår skola och av alla platser i landet så hade denna skolan valts ut av statliga TV-kanalen CCTV för att visa detta. Såg det själv på TV nu i kväll på den engelskspråkiga varianten CCTV9 som bland annat finns gratis i canal + utbud hemma. Var det någon som hade den kanalen på? :) 

De som känner mig väl vet att jag tycker den populistiska nyhetsmedia vi har hemma är ganska värdelös som samhällsinformationskanal. Men alternativet med en staligt kontrollerad propaganda-TV som här är ungefär lika tröstlöst ur demokratisk synpunkt fast tvärtom. Media hemma rapporterar i princip enbart det negativa och här är det bara positiva vinklar. 

Snörräta led

I går åt jag ägg och importerad rökt bacon hemma hos min brittiske lärarkollega Tony och idag åt jag dumplings (degknyten) med åsnekött till kvällsmat med några av eleverna. Att äta gott har också blivit en del av vardagen här!

Tänkte berätta och visa bilder från min veckosluts-resa till Dalian, provinsens näst största stad. Men först vill jag tacka för de kommentarer som många skrivit. Jag har inte adress till alla och Facebook fungerar ju inte här, men vill säga att det är jättekul att få både små hälsningar och nästan hela brev som en del skriver! Shie Shie som man säger på mandarin. Stavningen är nog åt helvete, men betydelsen är - Tack!

En del av staden Dalian sett från en av stadens många parker.

Dalian ligger ungefär 40 mil söder om Shenyang längst ut på en smal halvö. Det är provinsen Liaonings andra största stad med drygt 6 miljoner invånare och nordöstra Kinas största hamn. Det strategiska läget och isfritt vintervatten i Gula Havet gjorde staden attraktiv då delar av Kina i slutet av 1800-talet invaderades av olika länder. Dalian var omväxlande ryskt och japanskt 1895 - 1955, vilket präglar stadsplanen och många byggnader i centrum. 

I dag är Dalian en av Kinas mest expansiva och välmående städer och kallas ibland norra Kinas Hong Kong. Förutom många framgångsrika industrier och företag finns här många intellektuella, en stark designindustri och mycket turism. Turisterna kommer till både till staden och till hela halvön vars kust växlar mellan gyllene sandstränder och dramatiska klipplandskap. Staden har en stor flottbas, ett av Kinas bästa fobollslag och en av landets bästa golfbanor. Några hål ska enligt turistreklamen rankas topp 100 i världen. 

Golden Pebbles beach golf club.

Golfbilden är naturligtvis från internet. Det tog tid att både ta sig dit och hem, så jag hade i princip bara fredag kväll och lördagen till sightseeing. Och jag tillbringade den mesta tiden till fots i de centrala delarna. Jag gillar att promenera på en ny plats. Man hinner se saker, observera detaljer, smälta intryck och får en sorts grundkänsla på ett sätt som passar mig. Och Dalians centrum passar alldeles utmärkt för promenader, till skillnad mot till exempel Shenyang. Förutom att det mest intressanta ligger inom några kilometerns radie, så har både de tidigare ockupanterna och sedan kineserna ansträngt sig. Staden har flest parker och torg i hela Kina, så det finns mycket andningshål och luft. Det är mer grönska och träd än vad som kanske är vanligt i stadskärnor här. Trottoarerna är breda och det finns flera gågator. Dessutom finns fungerande övergångsställen och till och med gångtunnlar under de bredaste avenyerna så att man inte behöver sätta sitt liv på spel varje gång man ska ta sig över en gata med en alltid lika diabolisk fordonsström. Stegräknaren sitter kvar i bältet, det blev över 70 000 steg. Synd att Projekt Hallandsås stegtävling är slut. 

Dalian har många öppna platser, här Vicory Square. Platsen är dock inte "outnyttjad", under p-platsen finns ett 6 vångingars köpcentrum....

Vad såg jag då? Jo, många fina parker och torg, flera gamla "västerländska" byggnader blandat med hypermoderna kinesiska skyskrapor och en del arkitektoniska stolpskott som säkert betraktades som futuristiska för några decennier sedan. Köpcentrum en masse, så klart, och massor av ljusreklam på kvällarna. Staden har som en gimmick att ha så mycket ljus som möjligt på ett slags Las Vegas-manér. De kommer inte i närheten av Vegas, men blinkande reklamskyltar i monumentalformat och ljussatta byggnader gör att även den mörkrädde med lätthet kan promenera omkring på kvällarna. Människorna känns lite modernare än i Shenyang. Killar med färgat hår och tatueringar och kvinnor som är chica som i ett franskt modemagasin. Och när jag min vana trogen här beställer mat med enstaviga engelska glosor kombinerat med ett kroppsspråk som skulle göra clownen Manne imponerad , så händer det flera gånger att servitrisen överseende svarar; "of course Sir, you want a cup of coffe with milk and a sandwich with ham and cheese, coming right up!". Bilderna får visa resten av mina intryck.

Moderna hus                    Breda trottoarer            Gammalt och nytt             Det byggs och byggs...

Drakflygning på ett torg Skönt att höra måsars skri   Här måste en skandinavisk arkitekt varit inhyrd?

Gula Havet                                Kinas största staty? 6000 ton               Mitt i Dalian

Inte allt är nytt och modernt           Bra brudbilder är viktigt i Kina också Lite vårkänsla, äntligen!

Många som njöt av vårkänslor      Dalian by night               Ångrar att jag klev in i ett gammalt Pariserhjul

Glad flicka i parken    Hotellreceptionisternas i ändamålsenligt varma tjänstekläder

Som bilderna visar fick jag tji på att känna någon vidare värme eller vårkänslor. Några grader varmare var det och några fruktträd hade slagit ut i blom, men det var allt. Men eftersom det regnade både fredag och söndag så är jag tacksam för lördagens soliga väder. Hade också hoppats på lite barer och nattliv, men om det fanns lyckades jag inte lokalisera det mer än i form av stora Kareokecenter och dit går man i grupp har jag förstått. 

Avslutar med några tågbilder från resan till och från Dalian. Det kinesiska järnvägssystemet är ett av världens största och fungerar väldigt bra. Det finns alla sorters tåg från riktigt gamla skrangliga till supermoderna. Redan idag har Kina mer höghastighetsjärnväg än det finns sammanlagt i hela Europa. Och man satsar extrema summor på att bygga ut och modernisera nätet. Ena hållet var första klass slutsålt så jag hamnade i andra, och det är lite obekvämt men intressant om man står ut med att ens sociala sfär i princip raderas ut. 5 timmars resa för 60 kronor. Första klass kostar hela 95 kronor. 

Gött kinesiskt äldre tåg                 Andra klass

   Kinesiska landsbygden från tågfönstret. Fler människor som jobbar för hand än traktorer. 

Fick i veckan besked att jag fått det jobb jag sökte på det nybildade Trafikverket. Även om det både fysiskt och mentalt känns lite avlägset med Sverige och jobbet just nu, så var det ett besked som gjorde mig glad! Samma roll som tidigare, informationsstrateg, och samma chef och kollega som innan, Mia. Precis som jag önskade.  

Idag tänkte jag berätta lite om mat. Som jag nämnt tidigare så har en ömsesidigt gynnsam kvällsritual utvecklats mellan mig och studenterna. Jag går ut med några av dem, antingen några av tjejerna eller killarna, de verkar inte vilja umgås i onödan ihop, på restaurang några dagar i veckan. Förutom att öva sin engelska och socialisera så älskar låta mig prova olika rätter i det kinesiska köket. Dessutom är det ju ett sätt att komma ut genom skolans grindar några timmar... Och jag gillar ju att smaka nytt! 

Tofu, en lite yoghurtliknande dallrig sojabönspasta. Här med vårlök, nötter, chili m m. Gott!

Vi har ju Kina-restauranger i Sverige, men jag har inte sett tre små rätter på menyn här än. Inte ens en friterad banan! Det är som med all "exotisk" mat. Den är västifierad hemma. Tacos är en sak i Mexico och en annan i Santa Marias variant på ICA. Jag kommer ihåg hur besviken jag var som 19-åring då jag första gången jag åt en pizza i Italien. Det liknande knappt ens en pizza! I alla fall inte pizzorna i Laholm.

Kina-mat i Kina är en annan sak än Kina-Mat hemma. Faktum är att det nog är lite vanvördigt att göra Kina-mat till ett enhetligt begrepp. Det är så otroligt mycket. Ett land som är 20 gånger större än Sverige som sträcker sig från tundra till subtropiskt klimat och från havskust till bergsplatåer innebär naturligtvis helt olika råvaror och förhållanden som gör att mycket skiftande kök och mat-traditioner utvecklats genom århundradena. Dessutom finns det ju 53 olika minoriteter i landet med olika traditioner. 

Man brukar prata om 4 huvudgrupper av kök; västra, östra, södra och norra. Idag så finns de olika mat-typerna ganska väl spridda om jag förstår det rätt, och dessutom mat från andra länder precis som hos oss. Kineserna är mer stolta och engagerade i den inhemska maten än vi är i vår hemma. Men yngre är precis som hos oss bländade av, och frossar hos, de stora amerikanska kedjorna Mc Donalds, KFC, Pizza Hut, SubWay och så vidare. I alla fall i större städer. Kinesiska motsvarigheter finns också liksom japanska, koreanska och andra McDonalds-liknande kedjor som ännu inte nått Sverige. 

  Paul, Sam, Luke och Dominic tar med mig på Hot Pot. En sorts mongolisk fondue. 

Men som sagt, även mina studenter som är 18 - 20 år hyllar den kinesiska maten och säger att det är en av det bästa sakerna med hela Kina. Under ett knappt 10-tal restaurangmiddagar hittills så har jag naturligtvis bara skrapat på ytan, men jag är positivt överraskad av mycket, även om det finns saker som får arkiveras som ett exotiskt minne eller till och med prestation. Jag gillade inte att sätta tänderna i en hönsfot och svalde den dallrande ankblodshistorien med visst besvär..

Ris är naturligtvis ofta en bas, och det finns ofta olika sorters lök i maten och inte sällan chili i rätterna. Samma köttsorter som vi har hemma, men också andra som åsna och hare som inte är lika vanligt hemma. En annan skillnad är att man som vi hemma också gjorde för inte så länge sedan utnyttjar allt på djuren.  Man gör snacks av hönsfötterna, strimlar och marinerar grisöronen och gör sallad, friterar komagarna m m. Inte slänger bort det eller gör djurmat av det som hemma. Eller kanske en hel del hemma blir partygrillare, Mor Annas pastej eller kalas-sylta .... 

Dumplings, tofu och grönsaker  Hot Pot har en stark och en mild del Grillade hönsfötter med chili

Restaurangerna ser ofta lite ruffliga ut med hemmaögon. De vill gärna ha lysrörsljust när vi vill ha stämningsfyllt och mysigt. Det är ofta kalt (och kallt) och inte så värst bra finish eller ens rent. Men skenet bedrar, maten är oftast jättegod och även ölen. En annan skillnad är att man inte har tallrikar utan alla plockar med sina pinnar gemensamt från de fat som kommer in efterhand.  Man har bara en tefats-stor tallrik som ett slags mellanstation för att byta grepp om munsbiten och kanske doppa den i någon sås eller lägga till lite ris. 

En av många goda öl    Komage som ska i grytan    Och nå'n mysko svamp  Hönsfötter var ingen hit

Liten bläckfisk av okänd art

Imorgon har jag beställt en tågbiljett 5 timmar söderut. Tänkte ägna helgen åt att upptäcka en ny stad vid kusten, Dalian, som ska vara fin.  Och även några grader varmare  .  

Vädret är lynnigt. Under helgens utflykt till det kungliga palatset upplevde jag för första gången här något som liknade svettning en stund mitt på dagen. I dag har både fleece och mössa åkt på igen. Både utom- och inomhus. 

 Kejsarpalatsets sommarpaviljong där också militära uppvisningar och ceremonier hölls.
 

Det kungliga palatset bjöd inte bara på fint väder, utan var en intressant historisk upplevelse och en fröjd för ögat. Kina består många olika folkslag även om Han-kineserna dominerar stort. Från denna provins kommer Man-folket och de har varit mycket mäktiga. På 1600-talet hade de ett eget rike, Manchuriet, och det var i detta palats i landets huvudstad som kejsaren bodde med sitt hov och 50 fruar. Det är som Förbjudna staden i Beijing i miniatyr, även om detta är ganska stort också. Palatset byggdes i början av 1600-talet. I mitten av 1600-talet lyckades Manchurierna komma igenom den kinesiska muren och utnyttja den då ganska röriga situationen i Kina och överta styret. De bildade Qingdynastin som satt på tronen ända till kejsardömets fall i början av 1900-talet. Palatset här i Shenyang beboddes av provinsiella härskare och fungerade även som bostad om kejsaren kom på besök. 

Det är inte så intressant att gå in i detalj på palatsets olika delar, det är en mängd olika byggnader med olika funktioner; bostäder, bibliotek, kontor, mottagningsrum m m. Skicket är mycket bra och palatset är utsett till världsarv av UNESCO. Nästan allt går i rött och gult. Gult är den kejserliga färgen. Massor av drakar finns överallt. I motsats till Europa där drakar ofta står för något hotfullt och ont, symboliserar drakar här styrka och skyddar kejsaren mot onda ting. Jag tycker alla små detaljer är det som fascinerar mest. Ett otroligt hantverk och fantastiska färger och färgkombinationer. Bilderna får tala för sig själva. Ett tips är att klicka på en bild, då öppnas den i ett nytt fönster. Sedan kan man bläddra vidare genom alla bilder genom att klicka i högerkanten av rutan.

Kejsaren själv

                                                                                  En av tronerna

                                                               Vagga och leksaker

Som avslutning på dagen i centrum tänkte jag mig en öl och att kanske träffa lite folk. Men barer i Shenyang "förekommer ungefär lika ofta som en diamant i en grisröv", som poeten Flaubert i ett brev till en vän underbart koleriskt beskrev antalet soldagar under en fransk vinter. Att han innerligt hatade franska vintrar och helst befann sig på varmare platser känns nästan överflödigt att tillägga. Undrar vad han skrivit om han bodde i Shenyang..... Nå, barer och nattklubbar verkar inte existera. När affärerna stänger vid 9 så då går man hem var beskedet. Lite torftigt för en 10-miljonersstad... 

Shenyang by night. Före kl 9.....

Nu kan kan jag summera första veckan i skolan. Det är jättepositivt och spännande nya insikter om hur det fungerar i en skola i Kina. I alla fall på den här. Men det har också varit väldigt intensivt. Jag har haft för avsikt att blogga om inte varje dag, så ganska ofta. Men även om jag bara har fyra schemalagda timmar per dag så blir det mer tid i klassrummet och det krävs mycket förberedelser och rättning utöver det. Dessutom är det andra aktiviteter med eleverna också. Så det får bli en summering.

Skolan är som jag skrivit lite tidigare om en internatskola. Den är bara drygt 10 år gammal och med kinesiska mått väldigt fin. Föräldrarna betalar ganska mycket pengar för att ha sina barn här. Det är cirka 5000 elever i klasserna 6 - 12 och så en del som går ett fördjupningsår, som de jag har.

Idrottsplatsen i mitten av skolanläggningen. Mitt klassrum är längst upp till vänster i den röda byggnaden.

Skolan är som en liten stad, faktum är att det ju bor lika på skolan som i Båstads tätort. Eleverna är här dygnet runt och åker hem på lov och vissa helger. De har ungefär likadana kläder i olika färger som symboliserar årkurser om jag förstår det rätt. Håret ska vara kortklippt på killarna. Det är staket runt om med vaktförsedda grindar så att ingen obehörig ska komma in, och inte heller eleverna ut. För att gå ut krävs en rektors tillstånd eller sällskap med en lärare eller anhörig. Det måste vara tufft och en mycket speciell uppväxt att befinna sig innanför de här grindarna i princip dygnet runt större delen från 12 till 18 års ålder. 

De har också ett tufft schema som sträcker sig mellan 7 - 22 med 3 lediga timmar mitt på dagen. De yngre börjar till och med 6.40 men slutar lite tidigare. Dock verkar det lite si och så med det i verkligheten. Jag kan bara prata för min klass, men förutom den tid jag har där så verkar de komma och gå lite som de vill och sitter och chattar och kollar film om de bara fixar läxorna. Men de märks att de är ganska slitna och trötta och inte sällan så sitter de och sover i sina bänkar när jag kommer. Se obekvämt ut, men tekniken är nog inövad sedan flera år.

   Lu Han tar en tupplur på rasten.

Skolmatsalarna, sex stycken, serverar både frukost, lunch och middag och jag tycker det är riktigt schysst mat. Men eleverna gnäller på skolmaten och tycker den är kass. Det verkar vara en global inställning. Det finns också en liten affär med snabbmat på skolan som är mycket välbesökt....
 

   I sällskap med Viviann och Nicole i en av sex skolmatsalar. 

Även om temperaturen i detta köldhål långsamt ökat i veckan, med undantag för ett dygns snöoväder i fredags, så känns klassrummet ungfär som en kyldisk. Vitt och mycket svalt. Tre tröjor är standard. Men det är bra utrustat med dator och projektor även om prylarna fungerar sådär. 

I klassrummet som eleverna befinner sig i större delen av tiden kl 7 - 22, 7 dagar i veckan. 

Det bästa hittills är kontakten med eleverna. De är fantastiskt trevliga, positiva, hjälpsamma och, med något undantag, intresserade. Det är en fröjd att gå dit varje morgon och träffa dem. De har för enkelhetens skull även engelska namn som ska användas i klassrummet. Nivån på deras engelska skiljer sig mycket, vilket gör det svårt. Några kan man ledigt ha en bra diskussion med om det mesta. Andra är jättesvåra att förstå, typ "flied lice", och har klent ordförråd och svårt med grammatiken. Men det är bra att bara ha åtta elever och kunna ge varje individ lite anpassad uppmärksamhet. Det blir mycket läs- och hörförståelse genom böcker, ljudklipp och film. Och så ska de ha en massa läxor som håller dem sysselsatta kvällar och helger. Jo, de pluggar på egen hand och med den assisterande läraren Miss Li lördagar och söndagar också. Stackare säger jag! Denna helgen ska de förutom glosövningar och läsa vidare i en deckare vi håller på med också sätta ihop en 5-10 minuter lång muntlig presentation om sig själva som ska redovisas på måndag.
 

   Magister Persson med tre tröjor i katedern.

På kvällstid har en så kallad vinn-vinn-rutin utvecklats. Jag har tagit med mig några av eleverna ut från skolan varje kväll. Vi promenerar omkring och de visar omgivningen, affärer och vi går på restaurang. Kineserna är oerhört stolta över sin mat och mycket noga med kvaliteten. De är stolta med rätta. Även om det ibland finns smaker och ingredienser som är lite ovanliga för en svensk så är det spännande och oftast oerhört gott. De får komma ut från skolan och dessutom öva sin engelska eftersom de är ivriga att berätta och fråga och jag får massor av spännande information om både dem och Kina. Dessutom får jag en enkel väg in i det kinesiska restaurangutbudet som annars är en svår nöt att knäcka utan menyer eller personal på engelska.