Rälsen har skarvar och tåget gungar på ett lite gammaldags sätt till ett mjukt de-dunk de-dunk, de-dunk de-dunk. Trots att jag åker på sträckan mellan Kinas två största städer och tåget är mycket modernt, så skumpar vi fram i måttliga 100 knyck långa sträckor. Antingen är det vajsing på tåget eller så bygger man om, för den beräknade åktiden mellan Beijing och Shanghai är 11 timmar istället för knappt 10 som utlovats. Eller underhåller man inte något särskilt utan satsar allt krut på den höghastighetslinje som nu byggs mellan städerna. Vår linje verkar gå i sicksack mellan större städer och runt berg. Den nya linjen går nästan spikrakt med tunnlar genom bergen och i princip helt på en pylonbro 5 och uppemot 50 meter över den böjande markytan för att vara vågrät.

Som jag skrivit innan så finns det redan idag mer höghastighetsjärnväg i Kina än i Västeuropa sammantaget och satsningen fortsätter oförtrutet. 42 linjer med tåg som snittar 350 km/t ska öppnas inom två år. Bara sträckan Beijing - Shanghai går lös på 160 miljarder yuan, vilket är lite drygt samma summa i kronor. Då kommer den rutt jag åker nu klaras av på under 5 timmar. 

   Beijings nyaste station, South Station. Flott som en flygplats. 

Börjar bli stel i lederna och öm i skinkorna efter 7 timmar och 40 minuters skumpande. Min utlovade sittplats i bekvämt säte blev i verkligheten en sån där kupé där man sitter flera stycken på två breda britsar mitt emot varandra. Dessutom är det sovplatser ovanför som gör att en person över 1. 80 inte kan sitta riktigt rak. Så jag börjar bli lite grinig.

Kinesiska ovanor

Den unge killen med äggformat huvud och bekymrad min börjar åter harkla sig ljudligt. Jag vet vad som ska komma. Även om en del av de kinesiska beteenden som vi europeér, och även en del kineser, ser som ohyfsade minskat (och jag kanske vant mig lite efter fem veckor), så är de regelbundna rapningarna och slemlösningsövningarna av killen mitt emot nu ganska enerverande. Det allmänna spottandet var och när som helst har minskat betydligt sedan jag var här 1994. Då behövdes nästan vadarstövlar för att gå på tåggolvet efter en 10-timmarsresa. Jag läste någonstans att det förekommit massiva statliga informationskampanjer för att minska otyget. Och killen i vagnen levererar inte heller fysiska resultat av de rosslingar som bär frukt på tågvagnens golv, utan i särskilda spottpåsar som frikostigt finns utlagda i varje vagn. Men det är ändå ganska äckligt när han långsamt fyller påsen med sitt hals-slem. Harklandet och spottandet pågår ständigt runt omkring en i detta land. Och det är inte ovanligt att man på stan kan höra en harklign bakom ryggen som är av sådan kraft och art att det låter som någon försöker vända lungorna ut-och-in, och när man tittar sig om så ser man en ärtig kvinna i business-dräkt skicka iväg en färglad loska av en duvskits storlek och karaktär framför fötterna på en.

Å nu ska han äta nudlar….. En annan sak som kan få mig att nästan spräcka mina egna tänder av innehållen irritation och avsmak är de flesta kinesers mycket högljudda matvanor. De sörplar och smaskar som vore det en sport att låta så mycket som möjligt. Att tugga och överhuvudtaget hantera mat och dryck ljudlöst och, förutom vid själva intaget, med stängd mun är kanske ohälsosamt…. Och efteråt ska det rapas. Det är alltså inte ohyfsat i Kina utan lika naturligt som att nysa och hicka. Både killar och tjejer och inte minst gamla tanter rapar offentligt och ljudligt. Nudlarna är kokheta naturligtvis, vilket kommer att göra det ännu mer outhärdligt....

Från vår till sommar på räls

Nä, jag sätter i mp3-spelarens avskärmande pluggar i öronen och fokuserar på landskapet utanför. Kings of Convenience - de norska Simon and Garfunkel-låtande killarnas mjuka harmonier mildrar både mitt uppjagade sinne och passar till det jag ser genom fönstret. Det är ljust vårgröna grödor och näringsrikt brun jord i böljande former. I fonden berg som är gulaktiga med mörka trädstråk. De platta oändliga åkrarna i norr där potatis, vete och grödor som vi har hemma nyligen satts i jorden, har under dagen förbytts till mindre åkerlappar och terassodlingar med ris och grönsaker. Jag ser våren passera revy under min nord-sydliga resa. Jag lämnade nyvaket gräs och knoppande träd, nu ser jag blommande kastanjer och vet att det är högsommar och 30 grader när jag kommer fram. 

   Fågelboet

Snabbt besök i Beijing
Jag tillbringade natten i ängelholm-tjejen Therese lägenhet. Hon har varit här i två år som lärare på olika skolor genom den organisation jag är här med. Hon har en jättlägenhet där jag både kunde slagga en natt och lämna min stora resväska med vinterkläder och annat som jag förhoppningsvis inte behöver de närmaste två veckorna. Therese bor i norra utkanten av Beijing där flera av huvudarenorna från OS 2008 finns. Det var kul att se dem i verkligheten. Friidrottsarenan som fick det passande namnet ”fågelboet” och den märkliga simarenan vars bubbliga yta var extra effektfull i kvällsljus med låg vinkel. Nu är det inte så många timmar kvar....

Ska bli en liten utmaning att hitta hotellet i denna en av världens största städer och dessutom på kvällstid. Och spännande att se om min internetbokning igår fungerat och om de har internetuppkoppling på rummet som utlovat så jag kan publicera det här inlägget.