Jag sitter i en by vid Gula bergets fot. Huang Shan heter platsen på transkriberad kinesiska. Bergen är klassisk mark i Kina och sägs i konkurrens med sockertoppslandskapet runt Guilin i södra Kina vara det mest avbildade naturmotivet i landet. Det ligger i södra delen av provinsen Anhui en bit in i landet söder om Shanghai. Odlingar av grönsaker och framför allt grönt thé är huvudsysselsättningen här. Thé-odlingar gör landskap fantastiska. Den mjuka gröna mattan som mjukt ramar in hela miljön för tankarna till barndomens sagoliknande julkrubba. 

Gula berget heter det trots att det rör sig om en hel liten bergskedja med sammanlagt 72 toppar varav de högsta är drygt 1800-meter. Vad som gör platsen så fascinerande är flera faktorer. Jag får väl fråga geologerna varför eller läsa på mer vid tillfälle, men bergen är oerhört vilda i sin utformning med branta släta klippväggar, assymetriska partier och mycket vassa toppar. Samtidigt ger klimat och flora ett överdåd av växtlighet på varenda fläck där det överhuvudtaget finns en fysisk möjlighet för något att växa. Klimatet gör också att denna spektakulära naturmiljö ofta sveps in i dimslöjor och lågt svävande moln. Resultatet blir ett sagolandskap som lockat poeter, konstnärer och till och med turister i 1200 år. 

I dag kommer turister i horder varav jag då är en, och även konstnärer lockas hit. Hemma i Sverige är det kanske två storfilmer med koppling hit som är mest kända på skaparfronten; Kinas första Oscar-vinnare ”Crouching tigers, hidden dragons” (bästa utländska film 2000) har till delar spelats in här. Och James Cameron, regissören till årets filmhändelse i min smak; ”Avatar”, säger att inspirationen till miljöerna på paradisplaneten i filmen kommer härifrån. Och många bilder i filmen har sitt ursprung här i Gula bergets landskap, inte minst de flytande klippöarna, även om filmen sedan ju till stor del är digitalt bearbetad. 

   På väg in i Avatar-land

Jag belastade både mitt Yuan-konto och tyvärr mitt miljökonto genom att ta flyget hit. Jag får skylla på lika delar bekvämlighetsbehov efter förkylningen, som fortfarande gör mig trött, och att jag börjar få ont om tid. 12 timmar på nattåg eller 6 timmar på buss för att spara några hundralappar var ingen stark motvikt heller.

Jag har börjat falla in i gamla garvade vagabond-beteenden nu och hade inte bokat mer än sträckan till flygplatsen, som ligger nästan 10 mil från bergen. Men som vanligt löser det sig på något sätt och ibland som nu till något bättre. Hamnade på ett två veckor gammalt hotell för 150 kronor natten i byn Tangkou precis utanför nationalparken som området är klassat som. Och hotellet ägs av en Mr Hu som står omnämnd i senaste upplagan av Lonely Planet som en ärlig allfixare av rang i byn. Dessutom med en hustru som utöver utmärkt kinesisk mat även gör engelsk frukost. I mitt lite äldre exemplar från Båstad bibliotek har de ännu inte fått denna värdefulla utnämning, men det kommer ju väl till pass nu när de startat hotell.

Jag utnyttjade min bonustid till bekanta mig med trevliga byn, där mer än varannan affär säljer thé i alla kvaliteter och torkad svamp i alla upptänkliga former. Förmodligen också en produkt från de djupa skogarna häromkring. Och passade också på att få lite personlig omvårdnad hos den lokale frisören och sedan massören. På båda ställena var engelska ett okänt tungomål, men med leenden och penna gick det att lösa. Kortare hår får man för 23 Yuan, vilket är 25 svenska. Då ingår hårtvätt med schamponering i en mörk betongskrubb bakom salongen. Det var en märklig och rolig tillställning där jag klipptes av en något tagen frisörska omgiven av tre fnissande kollegor, en finnig yngling och en mystiskt leende man i rosa kavaj och blå slips som ständigt tilltalade mig på kinesiska om saker som var ytterst roande för de övriga i sällskapet. Massagen var mycket proffsig och stenhård och kostade 98 Yuan. Den kortväxta tjejen i träningsoverall mjukade upp mina över 100 000-steg-i-veckan-muskler med högfrekventa karateslag och tryckte in tummarna i muskelfibrerna så de kändes som överkokta nudlar efteråt.

   Tangkou by night är en kontrast till Shanghai by night

Tyvärr är en viktig byggsten för den ymniga grönskan riklig nederbörd. Och nu i regnperioden kommer det väl som mest. Jag kom nu på eftermiddagen och det har regnat i alla former från blomsprutelätt till styvt spöregn. Utsikterna för morgondagen när jag planerat min tidsmässigt enda möjliga topp-attack är nedslående. Kanske får jag nöja mig med att köpa vykort och se Avatar en gång till och kunna säga ”där har jag varit”. Nästan i alla fall.

Den förträfflige Mr Huan hade som lockbete för hotellinkvarteringen utlovat internetuppkoppling. Men när jag skulle koppla upp mig så funkade det inte. Jag tänkte väl i mitt stilla sinne att det väl var en marknadsföringsgimmick, men han var uppenbart generad. När jag kom tillbakastapplande på mina karate-behandlade ben så var hela receptionen belamrad med lådor, verktyg och unga män som plockat isär hotellets dator och skulle installera trådlöst internet. Och ta mig fan om de inte lyckades också efter några timmars slit!

   Den extremt serviceinriktade Mr Hu i mörk kavaj installerar internet till gästens belåtenhet

Jag vill åter informera om att Facbook inte fungerar i Kina. Jag får många meddelanden om att jag har meddelanden där. En del kan jag läsa delar av i min mejl, andra inte. Men svara kan jag inte. Bättre att skriva en hälsning i kommentarerna i bloggen då.